1821 påbörjade föreningen den verksamhet som senare har kommit att bli dess huvudmål, att främja den svenska judiska befolkningens utbildning. Inledningsvis gav man stipendium åt en ung pojke åt gången för att denne skulle lära sig ett hantverksyrke. Anledningen var att snedfördelningen mellan yrkeskategorierna bland Sveriges judar var markant - nästan alla var sysselsatta med någon typ av handel. Orsaken bakom denna snedfördelning var främst att judar var utestängda från många skråkontrollerade yrken. Hantverkarorganisationerna var ofta mycket antisemitiskt inställda. Ynglingaföreningen ville uppmuntra de ungdomar som ville ägna sig åt annat än handel och på så sätt bryta de judiska familjernas djupt rotade handelstradition. När den första judiska skolan grundades i Stockholm 1833 gav föreningen betydande bidrag för att stödja dess verksamhet.

Mot slutet av 1800-talet hade de förmögna judiska familjerna i Stockholm hunnit anpassa sig till sin omgivning och föreningen hade bytt namn till ”Israelitiska Ynglingaföreningen” för att spegla denna förändring. Föreningens officiella språk och stadgar var även de nu på svenska. Under denna period stod föreningens sociala verksamhet på sin topp. Föreningen anordnade flera populära fester och middagar med flera hundra deltagare. Medlemmarna framförde spex och pjäser och festerna höll på fram till två- tre på natten.

Åren gick och med tiden kom främjandet av den judiska befolkningens utbildning allt mer att bli föreningens huvudmål. Nya tider stod för dörren för Sveriges judiska befolkning. Liberala vindar blåste i konungariket Sverige och 1870 fick den tidigare utestängda judiska minoriteten rätt att inneha statliga ämbeten. Detta ledde till en veritabel boom med judiska ungdomar som sökte sig till akademiska utbildningar. Tidigare var en plats inom den statliga administrationen den enda karriärmöjligheten för en akademiker, men mot 1800-talets slut blev allt fler ”liberala yrken” viktiga inom samhället, däribland advokatens och journalistens. Detta uppmuntrade många judiska ungdomar att söka sig till de akademiska ämnena.

1919 fick de svenska kvinnorna rösträtt, vilket ledde till långtgående förändringar i samhället. Inom det judiska föreningslivet blev kvinnorna alltmer aktiva och pressen på ”pojkklubben” Ynglingaföreningen blev allt större. 1920 inkom en motion till föreningens styrelse där en medlem föreslog att även kvinnor skulle kunna bli medlemmar i föreningen - på lika villkor som männen. Debatten blev livlig och stundtals vild, men till sist gick motionen igenom. 1922 blev Ida Lundqvist föreningens första kvinnliga styrelsemedlem.

Karin Bornstein som var föreningens sekreterare från 1928 till 1986 (58 år!), berättade strax innan hon gick bort 1998 hur hon som 20-åring blev inröstad i styrelsen eftersom hon var ung och kände de flesta stipendiesökandena. Stipendierna, som gavs till högre utbildning, konststudier (inklusive drama och musik) och hantverksutbildning var behovsprövade, berättade Karin, och eftersom hon även var anställd på Judiska församlingen så försökte hon koordinera dessa två institutioners stödverksamhet så att den blev så effektiv som möjligt.

De flesta sökande under 20- och 30-talet utbildade sig till läkare, jurister och civilingenjörer. Redan i mitten på 30-talet började det anlända flyktingar från Nazi-tyskland till Sverige och efter kriget ökade antalet dramatiskt. Många ungdomar hade blivit tvungna att avbryta de utbildningar de påbörjat i sina hemländer och ville nu fortsätta dem i Sverige. Karin berättar hur hon samordnade ansträngningarna för att hjälpa dessa flyktingar att börja sina utbildningar på nytt och att Ynglingaföreningen kanske var den viktigaste kraften i detta.

Under 30-talet ökade också antalet flickor som sökte stipendium från föreningen, men när studielånen infördes i slutet av 40-talet så minskade antalet sökande. Denna nedgång vände dock snabbt efter staten Israels grundande 1948. Då bestämde nämligen styrelsen att föreningen skulle stödja de judiska ungdomar som ville studera i det unga landet.

Under åren mellan 60-,70- 0ch 80-talet inriktades resurserna på hjälp till de nyinvandrade flyktingarna från Europa och även andra som hade det svårt med pengar, ansökningsproceduren formaliserades och man prioriterade starkt eftergymnasiala akademiska studier. I fortsättningen gavs bara bidrag till hantverksutbildning om det visade sig att den sökande var exceptionellt begåvad. Man började också återkräva stipendier från sökande som inte producerade studieresultat.

Den nuvarande styrelsen har lett verksamheten sedan 1993. Föreningens främsta mål idag är att främja judiskt församlingsliv i Sverige, främst genom att bidra med pengar till olika utbildningsprojekt och uppmuntrande stipendier till personer som lagt ned mycket ideellt arbete på att främja den judiska utbildningen i Sverige. Vid sidan av detta kvarstår föreningens traditionella verksamhet, att ekonomiskt hjälpa behövande studerande unga judar i Sverige.

Föreningen försöker öka sitt fondkapital genom nya donationer, vilket skulle möjliggöra större stipendiesummor i framtiden. Merparten av fondkapitalet består idag av donationer som lämnades under slutet av 1800-talet och första hälften av 1900-talet. Den största enskilde donatorn var Oscar Hirsch. Bland bidragsgivarna finns också namn som Bonnier, Bendix, Hechscher, Josephsson och Elchan. Nya donationer är välkomna.

Trots de många förändringarna som det judiska livet i Sverige genomgått de senaste 190-åren så gäller än idag den sammanfattande beskrivning som Hugo Valentin ger om föreningens verksamhet i en jubileumsbok från 1919, då föreningen fyllde 100 år. ”I stort sett har alltid huvudsyftet trots tidernas omskiften förblivit ett och detsamma: den svensk-judiska ungdomens uppfostran till dugliga och redbara medborgare, det judiska namnet till heder och till gagn för det svenska fosterlandet”